fridaheterjag

Mmm, just som rubriken antyder hade jag häromdagen en sådan fruktansvärd upplevelse. Kan tyckas att det är överdrift från mitt annars så lugna och stabila, närmast harmoniska sätt men det var en traumatiskt upplevelse.
Jag hade lovat Denilly att följa med till hässleholm för att köpa tavlor på gallerix...så långt inga problem. Vaknade på morgonen med ångest, som vanligt, men tog mig upp ur min fosterställningsposition relativt smidigt. Planen var att gå ner till stationen men jag insåg snabbt att mina krafter inte skulle räcka till, BUSS NER TACK skrev jag till Denilly. Han snäste av mig med ett sms som antydde att jag var den lataste människa i vår herres hage....Jag tolkade detta som att han också ville ta bussen...Sagt och gjort, buss det blev.
Nere på stationen fick jag en känsla av olust, jag kände på mig att detta kunde bli en förskräcklig dag. Åhhhh så rätt jag hade. Tågfärden började med att det inte fanns några platser, jag kan ha tagit den sista platsen på hela tåget...Denilly fick stå. Först till kvarn tänkte jag och skrattade gott inombords.
Väl framme i hässleholm höll jag god min och tänkte att det kanske blir trevligt att se denna lilla by då jag aldrig utforskat den innan. Huuuu, så fel jag hade. Det va inte trevligt, det va inte någon upplevelse av rang...det var....en utomkroppslig känsla av obehag.
Denilly hade kollat upp att gallerix låg, enligt honom, en kilometer från stationen. Jag tänkte att det låter ju väldigt osannolikt att det inte skulle ligga i city. Redan här hade jag onda aningar men ok...jag får väl offra mig att gå en bit. Hur gick då detta?
Jo...vi gick...och gick...och gick...men två förlorade själar i en liten by hittar inte ofta rätt. Inte denna gången heller. Vi hamnade mitt ute i ingenstans och jag blev rädd, jag kände svetten komma krypandes...klumpar formades i min hals, jag fick svårt att svälja. Jag tänkte högt för ett ögonblick och vad som kom ur min mun kan inte skrivas här utan att censureras.
Plötsligt ser jag en levande varelse och hoppet tändes...vi var inte ensamma där ute, det fanns annat liv. En liten människa med en barnvagn kommer gående. Jag går med självsäkra och hoppfulla steg mot människan för att fråga efter vägen. Hon börjar bråka med sitt barn, jag stannar upp och tänker att den där ska man nog inte beblanda sig med....det kan ju ha varit så att hon kände på sig att jag var på väg mot henne och därför utnyttjade sitt barn för att skrämma bort mig genom att ställa till en scen...det fungerade. Jag stannade tvärt.
Jag tänkte att nu är väl ändå måttet rågat...hoppet är ute, vi är fast här för alltid.
Vi fortsätter gå, Denilly försöker uppmuntra mig med tröstande ord...jag blir skitförbannad och vill slå honom, peta honom i ögonen och säga: SER DU NÅGOT GALLERIX DENILLY? NEJ INTE JAG HELLER!
Plötsligt tänds hoppet, som jag trodde var förlorat, på nytt. Jag ser en dam, med två hundar. Jag tänker....vilket är säkrast, fråga damen om vägen eller ta en hund och hoppas på att det är en spårhund och därmed kunna använda den som vägledare. Jag frågade damen.
Hon berättar att gallerix visst ligger i centrum, inne i gallerian...jag tänker, jaså de har en galleria i hässleholm...och blir lite imponerad.
Samtidigt känner jag ilskan koka inom mig...att jag släpats runt hela hässleholm helt i onödan...för vad?? Jag ger Denilly det onda ögat...inte bara en gång utan precis hela vägen tillbaka till centrum. Han undrar om jag är arg.
JAG hittar gallerian...JAG hittar gallerix...JAG handlar på gallerix...
Det gör inte Denilly...nej, för där fanns inget som behagade honom! Nähä tänker jag...vilken otrolig tur att vi åkte hit ditt...ditt...fan.
Som plåster på såren fick jag en kaffe....det blev lite bättre. Men jag var fortfarande sur...det är jag än i dag.