Flytten från helvetet
Föreställ er följande scenario: 30 grader varmt, inte en vindpust flyr över det lilla samhället osby, flyttning ska ske. Föreställ er också, tredje våningen, utan hiss...ja jag sa, utan hiss!
Vad är detta spektakel då likamed? Jo, just det, flytten från helvetet. Till råga på allt står inte flyttbilen parkerad utanför porten direkt, nej nej, den står 2000 meter bort...inte riktigt men nästan.
Jag står utanför porten, tittar upp och tänker att detta kan nog bli den jobbigaste dagen i historien. Dit upp ska jag GÅ! Upp och ner, upp och ner. Ni som känner mig vet ju att min favoritsyssla inte direkt innefattar någon form av träning överhuvudtaget.
Och detta mina vänner, det va träning på högsta nivå. Nu kanske ni tror att jag trippade lätt på mina små flicketår, trappa upp och trappa ner. Att jag gled likt en sommarvind ner för dessa trappor med ett leende på läpparna.
Själva upplevelsen var inte så. Den va inte så alls, detta va en fantasi.
I själva verket höll jag på att dö bara av att gå upp för trapporna första gången, utan något att bära...jag bar bara mig själv, kläderna jag hade på kroppen och en liten väska fylld av värdesaker (läs: cigaretter, en krona eller två och lypsyl). Bara detta va ju traumatiskt i sig.
Väl inne i lägenheten drar jag en hastig blick över det lilla rummet....jag tänker att nu dör jag.
Tog första kartongen i mina små tassar och börjar färden neråt. Och det va smärtsamt, så oerhört smärtsamt. Varenda kroppsdel värkte från första sekund. Jag tänkte att om det är såhär jag ska lämna detta jordeliv så hoppas jag innerligt att jag hinner ringa min mor innan det sker.
Fantasin var ju som sagt att jag skulle glida ner smidigt med låda efter låda, så va inte fallet. Jag kämpade, jag svettades, jag blödde och jag tog i med livet som insats.
Efter två rundor kände jag att nu fick det vara nog....det va det inte. Det skulle bli värre, mycket värre.
Benen vek sig, jag grät likt ett barn...sedan satte jag mig ner och blev trotsig.
Men hör och häpna, jag tog mig igenom denna flytt från helvetet. Detta resulterar i att jag nu kan dela med mig till er av denna fruktansvärda upplevelse. Jag överlevde!
Nästa gång någon ska flytta, ring inte mig...ring flyttbusters...
Vad är detta spektakel då likamed? Jo, just det, flytten från helvetet. Till råga på allt står inte flyttbilen parkerad utanför porten direkt, nej nej, den står 2000 meter bort...inte riktigt men nästan.
Jag står utanför porten, tittar upp och tänker att detta kan nog bli den jobbigaste dagen i historien. Dit upp ska jag GÅ! Upp och ner, upp och ner. Ni som känner mig vet ju att min favoritsyssla inte direkt innefattar någon form av träning överhuvudtaget.
Och detta mina vänner, det va träning på högsta nivå. Nu kanske ni tror att jag trippade lätt på mina små flicketår, trappa upp och trappa ner. Att jag gled likt en sommarvind ner för dessa trappor med ett leende på läpparna.
Själva upplevelsen var inte så. Den va inte så alls, detta va en fantasi.
I själva verket höll jag på att dö bara av att gå upp för trapporna första gången, utan något att bära...jag bar bara mig själv, kläderna jag hade på kroppen och en liten väska fylld av värdesaker (läs: cigaretter, en krona eller två och lypsyl). Bara detta va ju traumatiskt i sig.
Väl inne i lägenheten drar jag en hastig blick över det lilla rummet....jag tänker att nu dör jag.
Tog första kartongen i mina små tassar och börjar färden neråt. Och det va smärtsamt, så oerhört smärtsamt. Varenda kroppsdel värkte från första sekund. Jag tänkte att om det är såhär jag ska lämna detta jordeliv så hoppas jag innerligt att jag hinner ringa min mor innan det sker.
Fantasin var ju som sagt att jag skulle glida ner smidigt med låda efter låda, så va inte fallet. Jag kämpade, jag svettades, jag blödde och jag tog i med livet som insats.
Efter två rundor kände jag att nu fick det vara nog....det va det inte. Det skulle bli värre, mycket värre.
Benen vek sig, jag grät likt ett barn...sedan satte jag mig ner och blev trotsig.
Men hör och häpna, jag tog mig igenom denna flytt från helvetet. Detta resulterar i att jag nu kan dela med mig till er av denna fruktansvärda upplevelse. Jag överlevde!
Nästa gång någon ska flytta, ring inte mig...ring flyttbusters...
Kommentarer
Postat av: Sofie
Hur kan detta komma sig? Har du slagit dig? :) Puss
Postat av: Anonym
Hur kan vad komma sig, att jag varit flytthjälp eller börjat blogga? ;)
Postat av: Fia
Hahahaha, kunde inte beskriva det bättre själv! Vilken jävla flytt!
Trackback
