fridaheterjag

Jag sitter i godan ro efter en svettig dag på staden. Har gjort omeletten som jag sa...det blev ingen omelett, det blev en enda salig röra av ihopklippade äggrester och något som skulle vara grönsaker och kassler. Men jag höll god min och åt, tur att man inte bryr sig alltför mycket om estetiken och äter med ögonen. Det smakade sådär men jag brände inte ner köket i alla fall.
Nog om det...jag sitter mätt och belåten i soffan varpå jag ser något i ögonvrån...snabbt blickar jag tillbaka och ser något fasansfullt. Ja, jag ser en spindel...
Ögonen tåras, jag börjar svettas ännu mer (om det nu va möjligt) och tar mig snabbare än vinden ut i trapphuset. Där sätter jag mig i fosterställning (vanligtvis ligger man ju i fosterställning men i detta fall blev det en sittande variant). Jag tänker, hur ska jag lösa detta? Hur i hela världen ska jag kunna möta denna olycka på bästa möjliga sätt?
Jag är inte bara rädd för spindlar...jag har den sjukaste spindelfobi som man bara kan ha. Jag kan inte se dom på bilder, tv eller sådana leksaksspindlar i gummi. Bara ordet spindel får mig att rysa...
Jag sitter i trapphuset, för en monolog med mig själv, terapi..."du är större än den, du är starkare"
Jag känner att gråten är på väg...ska jag hämta Denilly så han kan ta bort spindelhelvetet?
Jag resonerar som följande (fortfarande svettig, sittandes i fosterställning, lite lätt vaggande fram och tillbaka)...jag måste klara det här. Jag är självständig och stark...ja dessa ord upprepar jag tyst för mig själv medan jag försöker ta mig upp från betonggolvet.
Jag måste se fienden i vitögat, jag måste förgöra den på egen hand...eller rättare sagt, med eget hushållspapper.
Jag samlar mod, samlar krafter jag inte trodde jag hade...smyger på tå in i lägenheten igen...där inne sitter den.
Genom att hålla ett behörigt avstånd kan jag ta mig in i rummet...följande kommentar kommer ur min mun: "Herr spindel, kan du vara snäll och lämna min lägenhet på egen hand"
Nu tänker ni att det är ju ren och skär galenskap att prata med en spindel men jag fann det lite lättare att ändå fråga om han kunde avlägsna sig frivilligt så slapp ju liksom jag göra mig besvär.
Spindeln svarar naturligtvis inte...han rör inte sig ur fläcken heller för den delen. Jag tror mig även se ett hånleende från dennes sida...detta kan ha varit inbillning men jag tror bestämt på att det va ett hånleende jag såg.
Spindeln såg min rädsla, såg min fruktan och hånlog.
Så här får det bara inte gå till så utan att tänka hämtade jag, ja det va säkert 34 pappersark, vilka jag tryckte mot väggen där spindeln satt...
Det kom blod...tårarna och svetten fanns redan, representerade av mig...
Nu ler du inte längre din jäkel sa jag till vad som fanns kvar där i pappersarken...nu ler du fan inte längre.