fridaheterjag

Jag: Jag tror jag skippar den där festen på lördag och har en lugn hemmakväll.
Mamma: Du börjar bli vuxen Frida.

Sen NÄR blev EN lugn lördagskväll synonymt med vuxenlivet?

I går hade vi en vi-som-förmodligen-inte-klarade-tentan-så-vi-dricker-istället-fest.
Dagens lärdom: Tequila är farligt.

Nu har jag haft tenta. I kriminologi. Det gick skitdåligt.
Jag är nog synsk.

Nu ska jag ha tenta. I kriminologi. Det kommer gå skitdåligt.

Ja kanske är det så Denilly att jag bara sitter här för att slippa plugga...
Men då är det väl även värt att ta upp att Denilly ska medverka i TV.
Ja för alla som vill se så ska han vara med i "Vem vet mest", vilket för övrigt kan vara ett av de sämsta programmet i tvhistorian.
Ja, där ska du stå och kasta längtande, sexuella blickar på Rickard...stöna lite till svar på frågorna och efter programmet föreslå en fika på tumanhand. Programmet kanske inte har så många tittare men SOM jag ska titta....som jag ska.

Tack som fan Spotify för ständiga reklaminslag när jag behöver musik för att plugga till tentan!!!
Det är bara ert fel om jag kuggar i morgon. Punkt slut.

På vägen mot affären, vilken jag besöker i princip dagligen, finns en soptunna för hundbajs. Ni vet en sådan som endast används för att förvara hundars avföring. I dag insåg jag att varje gång jag går förbi den så drar jag in ett djupt andetag (med näsan)...fast jag vet att det luktar skitäckligt. Märkligt.

Nu har jag tydligen tid att skriva lite...och med tid menar jag att jag är sjuk. Typ sjuk i allafall..
Ja bortsett från den uppenbara psykiskt labila Frida i vanlig ordning är jag även fysiskt sjuk just nu. Sjukdomen stavas feber/förkyldning...alternativt på tok försenad bakfylla.
Jag vet inte vilket av dem det är men kontentan av det hela är att jag mår dåligt...riktigt dåligt.
I know we could live tomorrow sjunger Laleh...ja du, jag vet i tusan...men den som lever får se.
Min plan är ju inte att avlida utav sviterna från denna "sjukdom"...nojjig som jag är chansar jag på att svininfluensan har mig i sitt järngrepp.
Det eller digerdöden.

Det skulle kunna vara så att jag absolut inte har någonting att förmedla...det har jag inte heller.
Så nu skulle man ju kunna tänka sig att detta inlägg är det mest onödiga som någon skrivit....det är det också.
Vart jag vill komma med detta är....att visa min personlighet.
Jag är....ganska tom, rätt bitter, lagom sur, allmänt tråkig och har egentligen bara på tok för mycket tid nu.
Snart ska jag i alla fall till Denilly.
Vi ska spela tvspel...eller jag ska spela...dennis ska sitta bredvid, fälla uppmuntrande kommentarer då och då och vara ett stöd genom de olika världarna. Som jag för övrigt alltid klarar galant.
Denilly tycker om när jag spelar, då får jag visa honom hur man gör. Jag lär Denilly mycket...
Så som att sagge uttalas....ja uttalas....lemjuice.
Det skulle man inte kunna tro...men jag kom på det.
Jag ljuger mycket också...för egentligen va ju detta Denillys påhitt. Och eftersom han är den enda som läser vad jag skriver nu lär jag ju bli rejält avslöjad inom en snar framtid.
Fy fan vilket onödigt inlägg detta va...jag skäms...men jag gillar det. typ.
Jag hatar att blogga....

Jag kan vara Sveriges sämsta bloggare med uppdateringar lika ofta som det blir världskrig. Å andra sidan finns det ju inte en vettig människa som läser skiten jag skriver heller och de som möjligtvis gör det borde ha på tok för mycket fritid.
Men nu kom lusten att skriva lite sedan jag faktiskt själv läst en och annan blogg. Jag har aldrig förut läst någon blogg då jag finner det relativt ointressant att läsa om andra människors liv...det är inte för att jag inte bryr mig om vad som händer runtomkring...eller jo, det är det förresten.
I alla fall har jag nu själv haft för mycket fritid tydligen och tittat runt på olika bloggar som tycks ligga på såkallade topplistor. Varför nu dette fenomen över huvud taget förekommer är för mig ett mysteruim, men det är sant...så är det faktiskt.
Och nu har jag förstått hur man ska gå tillväga...jo, man kan faktiskt känna pengar på det här med att skriva blogg..
1. Du ska helst vara mellan 15-20 år
2. Du ska helst ha ultrablonderat hår
3. Du ska helst ha ett störtcoolt smeknamn
4. Du ska helst videoblogga
5. Du ska helst prata med bebisröst, dra i ditt hår i tid och otid samt inte ha något speciellt att säga eller för den sakens skull ha ett välutvecklat ordförråd
6. Du ska helst diskutera livsviktiga ämnen som kläder, smink och hår. Alternativt plastikoperationer eller vem som bråkat med vem i den såkallade "bloggvärlden"
7. Du ska helst vara dum i huvudet och gärna spela på din dumhet
8. Du ska helst sminka dig till oigenkännlighet och införskaffa löshår deluxe, gärna midjelångt.

Ja gott folk, här har ni listan ni behöver för att lyckas i bloggvärlden...JAG? jag ska genast börja planlägga min framtida bloggkarriär genom att uppfylla minst 4 av de 7 kraven.

1. Är en omöjlighet.
2. Jodå, på sommaren så...och sen på vinterhalvåret går allt att lösa med lite hårfärg.
3. Det har jag redan, check!
4. Ska under dagen fixa en webcam eller vad det heter...detta med teknik, är det inte fantastiskt?
5. Jag ska beställa tid hos talpedagog med inriktning på bebisspråk. Jag ska köra fingrarna genom mitt hår tills det inte finns något kvar, graciöst naturligtvis. Att hålla tillbaka med fina ord som är svåra att förstå kan jag också.
6. Kläder, smink och hår...plastikoperationer. Vad är det?
7. Dum? jag? mhmmm, typ...jag ba...mmmm..
8. Löshår är redan beställt, sminket likaså.

Jag spår mig själv en lysande framtid i bloggvärlden. Jag kommer gå till historien. Fy fan vad jag kan mycket alltså, jag är nog världsbäst. Och ödmjuk.

Mmm, just som rubriken antyder hade jag häromdagen en sådan fruktansvärd upplevelse. Kan tyckas att det är överdrift från mitt annars så lugna och stabila, närmast harmoniska sätt men det var en traumatiskt upplevelse.
Jag hade lovat Denilly att följa med till hässleholm för att köpa tavlor på gallerix...så långt inga problem. Vaknade på morgonen med ångest, som vanligt, men tog mig upp ur min fosterställningsposition relativt smidigt. Planen var att gå ner till stationen men jag insåg snabbt att mina krafter inte skulle räcka till, BUSS NER TACK skrev jag till Denilly. Han snäste av mig med ett sms som antydde att jag var den lataste människa i vår herres hage....Jag tolkade detta som att han också ville ta bussen...Sagt och gjort, buss det blev.
Nere på stationen fick jag en känsla av olust, jag kände på mig att detta kunde bli en förskräcklig dag. Åhhhh så rätt jag hade. Tågfärden började med att det inte fanns några platser, jag kan ha tagit den sista platsen på hela tåget...Denilly fick stå. Först till kvarn tänkte jag och skrattade gott inombords.
Väl framme i hässleholm höll jag god min och tänkte att det kanske blir trevligt att se denna lilla by då jag aldrig utforskat den innan. Huuuu, så fel jag hade. Det va inte trevligt, det va inte någon upplevelse av rang...det var....en utomkroppslig känsla av obehag.
Denilly hade kollat upp att gallerix låg, enligt honom, en kilometer från stationen. Jag tänkte att det låter ju väldigt osannolikt att det inte skulle ligga i city. Redan här hade jag onda aningar men ok...jag får väl offra mig att gå en bit. Hur gick då detta?
Jo...vi gick...och gick...och gick...men två förlorade själar i en liten by hittar inte ofta rätt. Inte denna gången heller. Vi hamnade mitt ute i ingenstans och jag blev rädd, jag kände svetten komma krypandes...klumpar formades i min hals, jag fick svårt att svälja. Jag tänkte högt för ett ögonblick och vad som kom ur min mun kan inte skrivas här utan att censureras.
Plötsligt ser jag en levande varelse och hoppet tändes...vi var inte ensamma där ute, det fanns annat liv. En liten människa med en barnvagn kommer gående. Jag går med självsäkra och hoppfulla steg mot människan för att fråga efter vägen. Hon börjar bråka med sitt barn, jag stannar upp och tänker att den där ska man nog inte beblanda sig med....det kan ju ha varit så att hon kände på sig att jag var på väg mot henne och därför utnyttjade sitt barn för att skrämma bort mig genom att ställa till en scen...det fungerade. Jag stannade tvärt.
Jag tänkte att nu är väl ändå måttet rågat...hoppet är ute, vi är fast här för alltid.
Vi fortsätter gå, Denilly försöker uppmuntra mig med tröstande ord...jag blir skitförbannad och vill slå honom, peta honom i ögonen och säga: SER DU NÅGOT GALLERIX DENILLY? NEJ INTE JAG HELLER!
Plötsligt tänds hoppet, som jag trodde var förlorat, på nytt. Jag ser en dam, med två hundar. Jag tänker....vilket är säkrast, fråga damen om vägen eller ta en hund och hoppas på att det är en spårhund och därmed kunna använda den som vägledare. Jag frågade damen.
Hon berättar att gallerix visst ligger i centrum, inne i gallerian...jag tänker, jaså de har en galleria i hässleholm...och blir lite imponerad.
Samtidigt känner jag ilskan koka inom mig...att jag släpats runt hela hässleholm helt i onödan...för vad?? Jag ger Denilly det onda ögat...inte bara en gång utan precis hela vägen tillbaka till centrum. Han undrar om jag är arg.
JAG hittar gallerian...JAG hittar gallerix...JAG handlar på gallerix...
Det gör inte Denilly...nej, för där fanns inget som behagade honom! Nähä tänker jag...vilken otrolig tur att vi åkte hit ditt...ditt...fan.
Som plåster på såren fick jag en kaffe....det blev lite bättre. Men jag var fortfarande sur...det är jag än i dag.

Jag upptäckte just mitt sanna kall i livet....KIRURGI.
Vad baserar jag då detta på?
Jo...då jag tagit fram en liten kycklingfilé, som jag vuxet låtit tina upp under natten, kom jag fram till att denna behöver klippas. Första tanken borde ju vara att skära i den men nej, jag gick på känsla...min känsla var saxen.
Det var inte så att den var hårig, alltså att det skulle bli någon form av frisörklippning, nej nej...snarare tänkte jag att jag skulle dela den lilla pippin med saxen, mitt itu.
Jag fattar kyllingen, sen går jag i gång med saxen....och vilken precision, vilken elegans och vilka säkra kirurghänder jag upptäcker att jag välsignats med.
För vilka jämna linjer det blev, jag blev chockad av min talang till att klippa kylling...jag blev oerhört stolt, knäsvag och sakta men säkert uppkom ett leende på mina läppar. Jag tänkte...att om jag är en sådan stor talang på att klippa i döda ting så borde jag nog egentligen blivit en farbror doktor. Nu tänker ni att om du bara kan klippa i döda ting så kan du ju inte bli doktor för de ska ju förhoppningsvis rädda liv. Men då säger jag till er....att man klipper ju ändå inte i människor som inte är sövda så det måste ju vara samma sak. De ligger ju stilla...i bästa fall.
Vidare kan det ju diskuteras om det är ok att klippa i folk...man ska ju använda lite bättre utrustning kan tyckas...moderna ting som skalpell och dylikt. Fel säger jag...kan jag klippa i kyckling kan jag klippa i folk.
Jag hade utan tvekan blivit den bästa klippkirurg på marknaden....och ja jag behöver ett jobb så om någon är intresserad av min udda talang så är det bara att höra av sig. Klippkirurgfrida är härmed namnet jag lyssnar till.

Jag ska köpa en hamster. Den ska heta Kurt. Han ska ha hatt, vara skitsnabb och lojal. Han ska bli min bästa vän och vi ska kunna prata om allt. Han ska lyssna på mina problem med ett evigt leende på läpparna. Han ska sköta sysslor i hushållet. Han ska följa med mig var jag än må sträva. Han ska vara stark såväl psykiskt som fysiskt. Han ska sköta sin egen hygien......och min. Vi ska ut på äventyr jag och Kurt. När jag är gammal ska han ta hand om mig, mata mig, klia mig på ryggen och borsta mina löständer. Han ska bo hos mig. Men inte i en bur. Där får han inte plats, Kurt är stor. Han ska sova i min säng.

Hamster är det nya svarta.

Jag och min eviga följeslagare denilly ska gå till affären. Vi hoppar kaninskutt hela vägen dit...nej det gör vi inte för jag har ont i magen, men annars hade vi gjort så. Jag lovar.
Väl inte strosar vi runt ett tag i affären. Bakom oss går en dam i scarf, midjehöga byxör och jeansjacka...en sån där från 80-talet. Ja hela outfiten va från 80-talet men det har ju inte med någonting alls att göra.
Hon har hatt också, den va fin.
Kvinnan i fråga hamnar före mig i kassakön. Tjejen i kassan säger vad kvinnan ska betala och kvinnan lägger fram mynt. Inga konstigheter än.
Tjejen lägger därefter kvinnans pengar i den automat där kronor nu för tiden ska läggas i de moderna system som vissa affärer nu använder. Kvinnan tittar på automaten med en frågande blick och utbrister, oj! Detta hade hon inte sett förr.
Nu till det märkliga...kvinnan har inhandlat honung och en äggklocka. Inget konstigt. Vad som ter sig märkligt är att hon bara står där en lång stund vid slutet av rullbandet, ni vet där man ska packa ihop sina varor.
Mina varor kommer rullandes efter hennes. Kvinnan står kvar. Jag ställer mig bredvid. Hon står kvar.
Efter en stund tar hon upp en plastpåse, en sån där som är gratis och hänger vid slutet av rullbandet. Jag tänker att nu packar hon väl ner sina inköp. Det gör hon...mer än en gång. Hon packar ner, tar upp dem igen och packar åter ner. Jag tittar på henne och tänker vad i hela friden sysslar hon med. Jag behåller mitt lugn, väntar in hennes nästa move. 
Hon tittar inte på mig. Hon tittar på sin påse...som om hon återigen är missnöjd med sin nerpackning av två simpla små ting. Hon håller upp den framför sig....står där och stirrar en bra stund. Jag tittar på Denilly....han tittar på sina inköp.
Varför står hon där så länge?
Jag kommer aldrig få veta och det grämer mig.
På hemvägen känner jag att jag borde frågat hur hon tänkte...det skulle varit hemskt intressant att veta hur en sådan människa tänker. En människa som köper honung och en äggklocka, en människa som är så fruktansvärt missnöjd med sin nerpackning så hon måste packa om, flera gånger. En människa som tittar så att två ting ligger som de ska i en gratispåse. Detta är märkligt och fantastiskt intressant.
Det är sådana viktiga frågor som bör tas upp och behandlas. En kvinna, en scarf, en plastpåse. Så många frågor.

Beviseligen ser jag inte så gammal ut ändå. Trots rynkor.
Följande händelse inträffade...
Jag går till en liten kiosk, väl inne står en bitter dam. Jag ser genast att detta är en halvmänniska som man inte riktigt vill beblanda sig med. Med halvmänniska menar jag att hon är hälften människa, hälften get. För vi vet alla hur sura getter kan se ut och vara.
Jag vet inte om jag ska vända i dörren eller fortsätta mot vad som kan bli en jobbig upplevelse för oss båda. Det är nämligen tydligt att hon inte vill prata med mig, lika lite som jag vill prata med henne.
Framme vid kassan drar damen den djupaste av suckar. Hon tittar på mig med sina halvöppna getögon: "MMmmm"
Jag tänker...är detta hennes sätt att hälsa och fråga vad det får lov att vara på getspråk.
Jag sväljer tungt och pressar fram följande fras: "Röda Prince tack"
Då blir det hus i helvete då damen höjer rösten flera lägen och bräker: "LEGITIMATION!"
Inget mer. Bara legitimation.
Det blir tyst...jag är i chocktillstånd efter detta utbrott.
Jag fumlar i plånboken efter mitt leg som intygar att jag är över 18 år...ja för det är ju just så gammal man ska vara för att få köpa cigaretter.
Skakig på handen är jag då jag överlämnar min legitimation till damen/geten.
Hon tittar inte på mig, verkar äcklad av min blotta existens.
Hon granskar bilden, årtalet i vad som känns som en evighet. Men getter är ju inte så bra på matematik så jag behåller mitt lugn.
"Det va ju precis det" utbrister hon i nu vad som tycks vara en snäppet gladare ton. Hon trodde visst hon hade mig i sitt grepp där ett tag. Att hon vunnit. Att hon skulle sätta dit detta flickebarn.
"Precis?" tänker jag. Jo som sagt, getter är ju inte så bra på matematik...ännu en tes som bevisats genom denna upplevelse.
Jag tar mina cigaretter, tackar så mycket för besväret och lämnar kiosken med en känsla av oro och obehag.
För detta va obehagligt.
Hon borde gå charmkurs...alternativt getkurs.

Rynkor. Jag har rynkor. 24-åriga rynkor. Jag trodde inte man kunde ha rynkor vid 24-års ålder. Jag har alltid haft perfekt rynkfri babyhud och det vill jag fortsätta att ha. Vad är nästa steg? Att mina sjukt fasta bröst ska börja hänga och slänga nere vid knäna? Att jag ska gå i från min döhäftiga rockstil till beige långkjol med resårband i midjan? Att hitta grå mardrömsstrån från all hårväxt som kommer ur min gamla kropp? Peruk? Löständer? Nej säger jag bara, nej. Jag har alltid sagt att jag ska åldras med såkallad "värdighet". Med detta menar jag att jag aldrig ska bli vandrande plastik. Jag kan tänkas ta tillbaka detta, för om mina rynkor är det första tecknet på tidig ålderdom så kommer förändringar ske. Eller nej, det kommer det inte. Nu tar jag tillbaka allt. För jag är alldeles för lat och fattig. Jag kommer inte börja ta hand om mig själv i form av träning eller lägga ut några summor för att någon fabror doktor ska få skära i mitt vita skinn. Jag tar ett glas vin i stället. Jeg er en gammelsvensk. Det er godt.