Så jävla onödigt...läs inte.
Det skulle kunna vara så att jag absolut inte har någonting att förmedla...det har jag inte heller.
Så nu skulle man ju kunna tänka sig att detta inlägg är det mest onödiga som någon skrivit....det är det också.
Vart jag vill komma med detta är....att visa min personlighet.
Jag är....ganska tom, rätt bitter, lagom sur, allmänt tråkig och har egentligen bara på tok för mycket tid nu.
Snart ska jag i alla fall till Denilly.
Vi ska spela tvspel...eller jag ska spela...dennis ska sitta bredvid, fälla uppmuntrande kommentarer då och då och vara ett stöd genom de olika världarna. Som jag för övrigt alltid klarar galant.
Denilly tycker om när jag spelar, då får jag visa honom hur man gör. Jag lär Denilly mycket...
Så som att sagge uttalas....ja uttalas....lemjuice.
Det skulle man inte kunna tro...men jag kom på det.
Jag ljuger mycket också...för egentligen va ju detta Denillys påhitt. Och eftersom han är den enda som läser vad jag skriver nu lär jag ju bli rejält avslöjad inom en snar framtid.
Fy fan vilket onödigt inlägg detta va...jag skäms...men jag gillar det. typ.
Jag hatar att blogga....
Så nu skulle man ju kunna tänka sig att detta inlägg är det mest onödiga som någon skrivit....det är det också.
Vart jag vill komma med detta är....att visa min personlighet.
Jag är....ganska tom, rätt bitter, lagom sur, allmänt tråkig och har egentligen bara på tok för mycket tid nu.
Snart ska jag i alla fall till Denilly.
Vi ska spela tvspel...eller jag ska spela...dennis ska sitta bredvid, fälla uppmuntrande kommentarer då och då och vara ett stöd genom de olika världarna. Som jag för övrigt alltid klarar galant.
Denilly tycker om när jag spelar, då får jag visa honom hur man gör. Jag lär Denilly mycket...
Så som att sagge uttalas....ja uttalas....lemjuice.
Det skulle man inte kunna tro...men jag kom på det.
Jag ljuger mycket också...för egentligen va ju detta Denillys påhitt. Och eftersom han är den enda som läser vad jag skriver nu lär jag ju bli rejält avslöjad inom en snar framtid.
Fy fan vilket onödigt inlägg detta va...jag skäms...men jag gillar det. typ.
Jag hatar att blogga....
Drag me to hell
Drag me to hell...
Ja det va namnet på filmen jag och Denilly såg i går. Den viktiga poängen i filmen...alltså det såkallade budskapet var följande: Reta aldrig en Zigenare....
De är skitfarliga, ena rena vildar! En totalt tokig film men med ett väldigt viktigt ämne....alltså gott folk reta aldrig en Zigenare!!
För följande kommer att hända: De attackerar dig....speciellt riktigt gamla damer ska man se upp för.
De kommer till dig när du minst anar det...de kräker på dig och stökar till i ditt hem. Drar av enorma hårtussar från din skalle, skriker konstiga zigenaruttryck, har bara ett fungerande öga och dömmer dig till helvetet inom 3 dagar. Dessutom kommer du få ett besök av en get med långa armar...
Detta kommer med all säkerhet inte hända någon människa...förutom mig då...
Jag känner det på mig, mitt öde är utskrivet och vilar i Zigenarhänder....det är obehagligt men samtidigt väldigt fascinerande...jag menar hur många där ute kan säga att man blivit dömd att brinna i helvetet av en galen zigenarkvinna? Nej just det...jag kan nästan påstå att jag ser fram emot det....särskilt getbesöket. 
Samtal på gräsmattan...
En diskussion kring sex med olika tillbehör.
Frida: "Öhhh, man kan inte blanda sån där ätbar choklad med sagge. Det måste ju vara skitäckligt!"
Denilly: "Nej Frida, det heter inte sagge...det heter lemjuice"
I rest my case...Denilly är den enda sanna filosofen i vår unika och förunderliga värld.
Tack.
Min bloggframtid...
Jag kan vara Sveriges sämsta bloggare med uppdateringar lika ofta som det blir världskrig. Å andra sidan finns det ju inte en vettig människa som läser skiten jag skriver heller och de som möjligtvis gör det borde ha på tok för mycket fritid.
Men nu kom lusten att skriva lite sedan jag faktiskt själv läst en och annan blogg. Jag har aldrig förut läst någon blogg då jag finner det relativt ointressant att läsa om andra människors liv...det är inte för att jag inte bryr mig om vad som händer runtomkring...eller jo, det är det förresten.
I alla fall har jag nu själv haft för mycket fritid tydligen och tittat runt på olika bloggar som tycks ligga på såkallade topplistor. Varför nu dette fenomen över huvud taget förekommer är för mig ett mysteruim, men det är sant...så är det faktiskt.
Och nu har jag förstått hur man ska gå tillväga...jo, man kan faktiskt känna pengar på det här med att skriva blogg..
1. Du ska helst vara mellan 15-20 år
2. Du ska helst ha ultrablonderat hår
3. Du ska helst ha ett störtcoolt smeknamn
4. Du ska helst videoblogga
5. Du ska helst prata med bebisröst, dra i ditt hår i tid och otid samt inte ha något speciellt att säga eller för den sakens skull ha ett välutvecklat ordförråd
6. Du ska helst diskutera livsviktiga ämnen som kläder, smink och hår. Alternativt plastikoperationer eller vem som bråkat med vem i den såkallade "bloggvärlden"
7. Du ska helst vara dum i huvudet och gärna spela på din dumhet
8. Du ska helst sminka dig till oigenkännlighet och införskaffa löshår deluxe, gärna midjelångt.
Ja gott folk, här har ni listan ni behöver för att lyckas i bloggvärlden...JAG? jag ska genast börja planlägga min framtida bloggkarriär genom att uppfylla minst 4 av de 7 kraven.
1. Är en omöjlighet.
2. Jodå, på sommaren så...och sen på vinterhalvåret går allt att lösa med lite hårfärg.
3. Det har jag redan, check!
4. Ska under dagen fixa en webcam eller vad det heter...detta med teknik, är det inte fantastiskt?
5. Jag ska beställa tid hos talpedagog med inriktning på bebisspråk. Jag ska köra fingrarna genom mitt hår tills det inte finns något kvar, graciöst naturligtvis. Att hålla tillbaka med fina ord som är svåra att förstå kan jag också.
6. Kläder, smink och hår...plastikoperationer. Vad är det?
7. Dum? jag? mhmmm, typ...jag ba...mmmm..
8. Löshår är redan beställt, sminket likaså.
Jag spår mig själv en lysande framtid i bloggvärlden. Jag kommer gå till historien. Fy fan vad jag kan mycket alltså, jag är nog världsbäst. Och ödmjuk.
Men nu kom lusten att skriva lite sedan jag faktiskt själv läst en och annan blogg. Jag har aldrig förut läst någon blogg då jag finner det relativt ointressant att läsa om andra människors liv...det är inte för att jag inte bryr mig om vad som händer runtomkring...eller jo, det är det förresten.
I alla fall har jag nu själv haft för mycket fritid tydligen och tittat runt på olika bloggar som tycks ligga på såkallade topplistor. Varför nu dette fenomen över huvud taget förekommer är för mig ett mysteruim, men det är sant...så är det faktiskt.
Och nu har jag förstått hur man ska gå tillväga...jo, man kan faktiskt känna pengar på det här med att skriva blogg..
1. Du ska helst vara mellan 15-20 år
2. Du ska helst ha ultrablonderat hår
3. Du ska helst ha ett störtcoolt smeknamn
4. Du ska helst videoblogga
5. Du ska helst prata med bebisröst, dra i ditt hår i tid och otid samt inte ha något speciellt att säga eller för den sakens skull ha ett välutvecklat ordförråd
6. Du ska helst diskutera livsviktiga ämnen som kläder, smink och hår. Alternativt plastikoperationer eller vem som bråkat med vem i den såkallade "bloggvärlden"
7. Du ska helst vara dum i huvudet och gärna spela på din dumhet
8. Du ska helst sminka dig till oigenkännlighet och införskaffa löshår deluxe, gärna midjelångt.
Ja gott folk, här har ni listan ni behöver för att lyckas i bloggvärlden...JAG? jag ska genast börja planlägga min framtida bloggkarriär genom att uppfylla minst 4 av de 7 kraven.
1. Är en omöjlighet.
2. Jodå, på sommaren så...och sen på vinterhalvåret går allt att lösa med lite hårfärg.
3. Det har jag redan, check!
4. Ska under dagen fixa en webcam eller vad det heter...detta med teknik, är det inte fantastiskt?
5. Jag ska beställa tid hos talpedagog med inriktning på bebisspråk. Jag ska köra fingrarna genom mitt hår tills det inte finns något kvar, graciöst naturligtvis. Att hålla tillbaka med fina ord som är svåra att förstå kan jag också.
6. Kläder, smink och hår...plastikoperationer. Vad är det?
7. Dum? jag? mhmmm, typ...jag ba...mmmm..
8. Löshår är redan beställt, sminket likaså.
Jag spår mig själv en lysande framtid i bloggvärlden. Jag kommer gå till historien. Fy fan vad jag kan mycket alltså, jag är nog världsbäst. Och ödmjuk.
Tio ting jag ska göra innan jag dör....
1. Klappa Donald Trumps hämtehår.
2. Vara med i våra bästa år.
3. Springa 3 meter.
4. Tappa bort en trislott med högsta vinsten.
5. Bräka.
6. Vinna en oscar för bästa kvinnliga huvudroll i en film om dinosaurier.
7. Läsa minst 2 böcker.
8. Peta på ett dött djur, utan handskar.
9. Ge Paris Hilton en örfil.
10. Dansa salsa på Hitlers grav.
Hässlehelvete....
Mmm, just som rubriken antyder hade jag häromdagen en sådan fruktansvärd upplevelse. Kan tyckas att det är överdrift från mitt annars så lugna och stabila, närmast harmoniska sätt men det var en traumatiskt upplevelse.
Jag hade lovat Denilly att följa med till hässleholm för att köpa tavlor på gallerix...så långt inga problem. Vaknade på morgonen med ångest, som vanligt, men tog mig upp ur min fosterställningsposition relativt smidigt. Planen var att gå ner till stationen men jag insåg snabbt att mina krafter inte skulle räcka till, BUSS NER TACK skrev jag till Denilly. Han snäste av mig med ett sms som antydde att jag var den lataste människa i vår herres hage....Jag tolkade detta som att han också ville ta bussen...Sagt och gjort, buss det blev.
Nere på stationen fick jag en känsla av olust, jag kände på mig att detta kunde bli en förskräcklig dag. Åhhhh så rätt jag hade. Tågfärden började med att det inte fanns några platser, jag kan ha tagit den sista platsen på hela tåget...Denilly fick stå. Först till kvarn tänkte jag och skrattade gott inombords.
Väl framme i hässleholm höll jag god min och tänkte att det kanske blir trevligt att se denna lilla by då jag aldrig utforskat den innan. Huuuu, så fel jag hade. Det va inte trevligt, det va inte någon upplevelse av rang...det var....en utomkroppslig känsla av obehag.
Denilly hade kollat upp att gallerix låg, enligt honom, en kilometer från stationen. Jag tänkte att det låter ju väldigt osannolikt att det inte skulle ligga i city. Redan här hade jag onda aningar men ok...jag får väl offra mig att gå en bit. Hur gick då detta?
Jo...vi gick...och gick...och gick...men två förlorade själar i en liten by hittar inte ofta rätt. Inte denna gången heller. Vi hamnade mitt ute i ingenstans och jag blev rädd, jag kände svetten komma krypandes...klumpar formades i min hals, jag fick svårt att svälja. Jag tänkte högt för ett ögonblick och vad som kom ur min mun kan inte skrivas här utan att censureras.
Plötsligt ser jag en levande varelse och hoppet tändes...vi var inte ensamma där ute, det fanns annat liv. En liten människa med en barnvagn kommer gående. Jag går med självsäkra och hoppfulla steg mot människan för att fråga efter vägen. Hon börjar bråka med sitt barn, jag stannar upp och tänker att den där ska man nog inte beblanda sig med....det kan ju ha varit så att hon kände på sig att jag var på väg mot henne och därför utnyttjade sitt barn för att skrämma bort mig genom att ställa till en scen...det fungerade. Jag stannade tvärt.
Jag tänkte att nu är väl ändå måttet rågat...hoppet är ute, vi är fast här för alltid.
Vi fortsätter gå, Denilly försöker uppmuntra mig med tröstande ord...jag blir skitförbannad och vill slå honom, peta honom i ögonen och säga: SER DU NÅGOT GALLERIX DENILLY? NEJ INTE JAG HELLER!
Plötsligt tänds hoppet, som jag trodde var förlorat, på nytt. Jag ser en dam, med två hundar. Jag tänker....vilket är säkrast, fråga damen om vägen eller ta en hund och hoppas på att det är en spårhund och därmed kunna använda den som vägledare. Jag frågade damen.
Hon berättar att gallerix visst ligger i centrum, inne i gallerian...jag tänker, jaså de har en galleria i hässleholm...och blir lite imponerad.
Samtidigt känner jag ilskan koka inom mig...att jag släpats runt hela hässleholm helt i onödan...för vad?? Jag ger Denilly det onda ögat...inte bara en gång utan precis hela vägen tillbaka till centrum. Han undrar om jag är arg.
JAG hittar gallerian...JAG hittar gallerix...JAG handlar på gallerix...
Det gör inte Denilly...nej, för där fanns inget som behagade honom! Nähä tänker jag...vilken otrolig tur att vi åkte hit ditt...ditt...fan.
Som plåster på såren fick jag en kaffe....det blev lite bättre. Men jag var fortfarande sur...det är jag än i dag.
Jag hade lovat Denilly att följa med till hässleholm för att köpa tavlor på gallerix...så långt inga problem. Vaknade på morgonen med ångest, som vanligt, men tog mig upp ur min fosterställningsposition relativt smidigt. Planen var att gå ner till stationen men jag insåg snabbt att mina krafter inte skulle räcka till, BUSS NER TACK skrev jag till Denilly. Han snäste av mig med ett sms som antydde att jag var den lataste människa i vår herres hage....Jag tolkade detta som att han också ville ta bussen...Sagt och gjort, buss det blev.
Nere på stationen fick jag en känsla av olust, jag kände på mig att detta kunde bli en förskräcklig dag. Åhhhh så rätt jag hade. Tågfärden började med att det inte fanns några platser, jag kan ha tagit den sista platsen på hela tåget...Denilly fick stå. Först till kvarn tänkte jag och skrattade gott inombords.
Väl framme i hässleholm höll jag god min och tänkte att det kanske blir trevligt att se denna lilla by då jag aldrig utforskat den innan. Huuuu, så fel jag hade. Det va inte trevligt, det va inte någon upplevelse av rang...det var....en utomkroppslig känsla av obehag.
Denilly hade kollat upp att gallerix låg, enligt honom, en kilometer från stationen. Jag tänkte att det låter ju väldigt osannolikt att det inte skulle ligga i city. Redan här hade jag onda aningar men ok...jag får väl offra mig att gå en bit. Hur gick då detta?
Jo...vi gick...och gick...och gick...men två förlorade själar i en liten by hittar inte ofta rätt. Inte denna gången heller. Vi hamnade mitt ute i ingenstans och jag blev rädd, jag kände svetten komma krypandes...klumpar formades i min hals, jag fick svårt att svälja. Jag tänkte högt för ett ögonblick och vad som kom ur min mun kan inte skrivas här utan att censureras.
Plötsligt ser jag en levande varelse och hoppet tändes...vi var inte ensamma där ute, det fanns annat liv. En liten människa med en barnvagn kommer gående. Jag går med självsäkra och hoppfulla steg mot människan för att fråga efter vägen. Hon börjar bråka med sitt barn, jag stannar upp och tänker att den där ska man nog inte beblanda sig med....det kan ju ha varit så att hon kände på sig att jag var på väg mot henne och därför utnyttjade sitt barn för att skrämma bort mig genom att ställa till en scen...det fungerade. Jag stannade tvärt.
Jag tänkte att nu är väl ändå måttet rågat...hoppet är ute, vi är fast här för alltid.
Vi fortsätter gå, Denilly försöker uppmuntra mig med tröstande ord...jag blir skitförbannad och vill slå honom, peta honom i ögonen och säga: SER DU NÅGOT GALLERIX DENILLY? NEJ INTE JAG HELLER!
Plötsligt tänds hoppet, som jag trodde var förlorat, på nytt. Jag ser en dam, med två hundar. Jag tänker....vilket är säkrast, fråga damen om vägen eller ta en hund och hoppas på att det är en spårhund och därmed kunna använda den som vägledare. Jag frågade damen.
Hon berättar att gallerix visst ligger i centrum, inne i gallerian...jag tänker, jaså de har en galleria i hässleholm...och blir lite imponerad.
Samtidigt känner jag ilskan koka inom mig...att jag släpats runt hela hässleholm helt i onödan...för vad?? Jag ger Denilly det onda ögat...inte bara en gång utan precis hela vägen tillbaka till centrum. Han undrar om jag är arg.
JAG hittar gallerian...JAG hittar gallerix...JAG handlar på gallerix...
Det gör inte Denilly...nej, för där fanns inget som behagade honom! Nähä tänker jag...vilken otrolig tur att vi åkte hit ditt...ditt...fan.
Som plåster på såren fick jag en kaffe....det blev lite bättre. Men jag var fortfarande sur...det är jag än i dag.
Mitt sanna kall...
Jag upptäckte just mitt sanna kall i livet....KIRURGI.
Vad baserar jag då detta på?
Jo...då jag tagit fram en liten kycklingfilé, som jag vuxet låtit tina upp under natten, kom jag fram till att denna behöver klippas. Första tanken borde ju vara att skära i den men nej, jag gick på känsla...min känsla var saxen.
Det var inte så att den var hårig, alltså att det skulle bli någon form av frisörklippning, nej nej...snarare tänkte jag att jag skulle dela den lilla pippin med saxen, mitt itu.
Jag fattar kyllingen, sen går jag i gång med saxen....och vilken precision, vilken elegans och vilka säkra kirurghänder jag upptäcker att jag välsignats med.
För vilka jämna linjer det blev, jag blev chockad av min talang till att klippa kylling...jag blev oerhört stolt, knäsvag och sakta men säkert uppkom ett leende på mina läppar. Jag tänkte...att om jag är en sådan stor talang på att klippa i döda ting så borde jag nog egentligen blivit en farbror doktor. Nu tänker ni att om du bara kan klippa i döda ting så kan du ju inte bli doktor för de ska ju förhoppningsvis rädda liv. Men då säger jag till er....att man klipper ju ändå inte i människor som inte är sövda så det måste ju vara samma sak. De ligger ju stilla...i bästa fall.
Vidare kan det ju diskuteras om det är ok att klippa i folk...man ska ju använda lite bättre utrustning kan tyckas...moderna ting som skalpell och dylikt. Fel säger jag...kan jag klippa i kyckling kan jag klippa i folk.
Jag hade utan tvekan blivit den bästa klippkirurg på marknaden....och ja jag behöver ett jobb så om någon är intresserad av min udda talang så är det bara att höra av sig. Klippkirurgfrida är härmed namnet jag lyssnar till.
Vad baserar jag då detta på?
Jo...då jag tagit fram en liten kycklingfilé, som jag vuxet låtit tina upp under natten, kom jag fram till att denna behöver klippas. Första tanken borde ju vara att skära i den men nej, jag gick på känsla...min känsla var saxen.
Det var inte så att den var hårig, alltså att det skulle bli någon form av frisörklippning, nej nej...snarare tänkte jag att jag skulle dela den lilla pippin med saxen, mitt itu.
Jag fattar kyllingen, sen går jag i gång med saxen....och vilken precision, vilken elegans och vilka säkra kirurghänder jag upptäcker att jag välsignats med.
För vilka jämna linjer det blev, jag blev chockad av min talang till att klippa kylling...jag blev oerhört stolt, knäsvag och sakta men säkert uppkom ett leende på mina läppar. Jag tänkte...att om jag är en sådan stor talang på att klippa i döda ting så borde jag nog egentligen blivit en farbror doktor. Nu tänker ni att om du bara kan klippa i döda ting så kan du ju inte bli doktor för de ska ju förhoppningsvis rädda liv. Men då säger jag till er....att man klipper ju ändå inte i människor som inte är sövda så det måste ju vara samma sak. De ligger ju stilla...i bästa fall.
Vidare kan det ju diskuteras om det är ok att klippa i folk...man ska ju använda lite bättre utrustning kan tyckas...moderna ting som skalpell och dylikt. Fel säger jag...kan jag klippa i kyckling kan jag klippa i folk.
Jag hade utan tvekan blivit den bästa klippkirurg på marknaden....och ja jag behöver ett jobb så om någon är intresserad av min udda talang så är det bara att höra av sig. Klippkirurgfrida är härmed namnet jag lyssnar till.
