fridaheterjag

Nej, så var det inte. En stor fågel sket i mitt hår, det är sanningen.
Följande scenario utspelar sig. Jag sitter snällt och vänligt och väntar på bussen, stör inte en människa, gör inget väsen av mig, syns knappt.

Helt plötsligt, från ingenstans, känner jag ett mäktigt plask på min hjässa. Jag tänker...regn? mmm..det regnar ute. Men så kommer jag underfund med, jag sitter ju under tak. Jag blir rädd...vad är det som befinner sig på mitt huvud. Ska jag våga känna efter? Jag drar in ett djupt andetag, för mina fingrar mot huvudets topp. Det är blött, kletigt och riktigt, riktigt obehagligt.

Jag tittar på min hand...där är den, fågelskiten! Jag tittar upp och tänker nu får jag väl det i ögnonen också. Och där...där sitter fågelfan och ser så in i helvetes jävla nöjd ut. Han sitter där ensam, har bara väntat på ett lämpligt offer och jag ser hur fågeln ler. Ett brett leende som om den är i ren extas. Jag tänker...va fan vill du? Men sen infinner sig ett inre lugn i min kropp. Jag känner att trots detta vidriga avfall fågeln just släppt i mitt hår så är jag den utvalda. Jag känner mig unik, viktig och som sagt...utvald. Jag tackar fågeln och går på bussen hem.

Vidare vill jag ändå inte besudla mitt hår med fågelgudens avföring men jag känner vemod inför att tvätta bort det. I valet och kvalet står jag och jag tänker att om jag nu ska tvätta bort det så får jag göra det hela till en ceremoni.

Jag väljer att tvätta mitt hår i sådant heligt jesus-kristus-den-allsmäktige-vig-vatten. Det lovar att rena en från all skit...och då förmodar jag att det även innefattar fågelskit.

Att vara "kär och galen" på en och samma gång verkar ju inte klokt. Är man kär är man det, är man galen så är man ju faktiskt...just det, galen.
Man måste liksom välja. Utav kär och galen är jag utan tvekan mest galen.
För man kan inte vara båda på samma gång. Det går inte.

Andra dumma orrdspråk/talesätt:
"Som man bäddar får man ligga"...ehh, ja. det säger väl sig självt att om jag bäddat min säng med nya lakan så får jag också ligga i nya lakan. Det är ju bara så dumt.
"Man ska inte kasta sten i glashus"...nej det är ju också väldigt dumt. Då går det ju sönder.
"Hellre en kråka i näsan än en skata i sängen"...jag vet inte om jag vill ha några fåglar varken i min näsa eller i min säng.
"Här ligger en hund begraven"...troligen inte. Man begraver nog inte hundar hejvilt runt om i vår herres hage.
"Bara döda fiskar följer strömmen"...har de något annat val?
"Bränt barn skyr elden"...förhoppningsvis, annars är det ett väldigt dumt barn.
"Döm inte hunden efter håren"...det gör jag alltid. Fult hår, ful hund.
"Köp inte grisen i säcken"...mer praktiskt att få den paketerad i en låda så det liksom inte läcker.
"Lägg inte alla ägg i samma korg"...varför inte, det blir ju hemskt jobbigt att lägga lite här och lite där. Mycket att bära.
"Man ska inte bjuda bagarbarn på bullar"...för att? lite sådär taskigt kan jag tycka. Tur man inte är bagarbarn.
"När katten är borta dansar råttorna på bordet"....ärligt, har någon...någonsin upplevt dansande råttor?
"Surt sa räven om rönnbären"...mmm, en talande räv...en talande räv.

Ja det finns ju mängder...

Satt och funderade lite kring olika uttryck och kom fram till följande poetiska formulering. "Ett gott skratt förlänger livet" sägs det ju, MEN...Hur kan man påstå att ett gott skratt förlänger livet och samtidigt säga att tiden går för fort när man har roligt? Det är ju bara så jävla dumt.
Hej då.

En paljettklänning skar just upp en bit av mitt ansikte....så, då har man varit med om det också.