fridaheterjag

Nej, så var det inte. En stor fågel sket i mitt hår, det är sanningen.
Följande scenario utspelar sig. Jag sitter snällt och vänligt och väntar på bussen, stör inte en människa, gör inget väsen av mig, syns knappt.

Helt plötsligt, från ingenstans, känner jag ett mäktigt plask på min hjässa. Jag tänker...regn? mmm..det regnar ute. Men så kommer jag underfund med, jag sitter ju under tak. Jag blir rädd...vad är det som befinner sig på mitt huvud. Ska jag våga känna efter? Jag drar in ett djupt andetag, för mina fingrar mot huvudets topp. Det är blött, kletigt och riktigt, riktigt obehagligt.

Jag tittar på min hand...där är den, fågelskiten! Jag tittar upp och tänker nu får jag väl det i ögnonen också. Och där...där sitter fågelfan och ser så in i helvetes jävla nöjd ut. Han sitter där ensam, har bara väntat på ett lämpligt offer och jag ser hur fågeln ler. Ett brett leende som om den är i ren extas. Jag tänker...va fan vill du? Men sen infinner sig ett inre lugn i min kropp. Jag känner att trots detta vidriga avfall fågeln just släppt i mitt hår så är jag den utvalda. Jag känner mig unik, viktig och som sagt...utvald. Jag tackar fågeln och går på bussen hem.

Vidare vill jag ändå inte besudla mitt hår med fågelgudens avföring men jag känner vemod inför att tvätta bort det. I valet och kvalet står jag och jag tänker att om jag nu ska tvätta bort det så får jag göra det hela till en ceremoni.

Jag väljer att tvätta mitt hår i sådant heligt jesus-kristus-den-allsmäktige-vig-vatten. Det lovar att rena en från all skit...och då förmodar jag att det även innefattar fågelskit.