Kurt.
Jag ska köpa en hamster. Den ska heta Kurt. Han ska ha hatt, vara skitsnabb och lojal. Han ska bli min bästa vän och vi ska kunna prata om allt. Han ska lyssna på mina problem med ett evigt leende på läpparna. Han ska sköta sysslor i hushållet. Han ska följa med mig var jag än må sträva. Han ska vara stark såväl psykiskt som fysiskt. Han ska sköta sin egen hygien......och min. Vi ska ut på äventyr jag och Kurt. När jag är gammal ska han ta hand om mig, mata mig, klia mig på ryggen och borsta mina löständer. Han ska bo hos mig. Men inte i en bur. Där får han inte plats, Kurt är stor. Han ska sova i min säng.
Hamster är det nya svarta.
Damen i scarf.
Väl inte strosar vi runt ett tag i affären. Bakom oss går en dam i scarf, midjehöga byxör och jeansjacka...en sån där från 80-talet. Ja hela outfiten va från 80-talet men det har ju inte med någonting alls att göra.
Hon har hatt också, den va fin.
Kvinnan i fråga hamnar före mig i kassakön. Tjejen i kassan säger vad kvinnan ska betala och kvinnan lägger fram mynt. Inga konstigheter än.
Tjejen lägger därefter kvinnans pengar i den automat där kronor nu för tiden ska läggas i de moderna system som vissa affärer nu använder. Kvinnan tittar på automaten med en frågande blick och utbrister, oj! Detta hade hon inte sett förr.
Nu till det märkliga...kvinnan har inhandlat honung och en äggklocka. Inget konstigt. Vad som ter sig märkligt är att hon bara står där en lång stund vid slutet av rullbandet, ni vet där man ska packa ihop sina varor.
Mina varor kommer rullandes efter hennes. Kvinnan står kvar. Jag ställer mig bredvid. Hon står kvar.
Efter en stund tar hon upp en plastpåse, en sån där som är gratis och hänger vid slutet av rullbandet. Jag tänker att nu packar hon väl ner sina inköp. Det gör hon...mer än en gång. Hon packar ner, tar upp dem igen och packar åter ner. Jag tittar på henne och tänker vad i hela friden sysslar hon med. Jag behåller mitt lugn, väntar in hennes nästa move.
Hon tittar inte på mig. Hon tittar på sin påse...som om hon återigen är missnöjd med sin nerpackning av två simpla små ting. Hon håller upp den framför sig....står där och stirrar en bra stund. Jag tittar på Denilly....han tittar på sina inköp.
Varför står hon där så länge?
Jag kommer aldrig få veta och det grämer mig.
På hemvägen känner jag att jag borde frågat hur hon tänkte...det skulle varit hemskt intressant att veta hur en sådan människa tänker. En människa som köper honung och en äggklocka, en människa som är så fruktansvärt missnöjd med sin nerpackning så hon måste packa om, flera gånger. En människa som tittar så att två ting ligger som de ska i en gratispåse. Detta är märkligt och fantastiskt intressant.
Det är sådana viktiga frågor som bör tas upp och behandlas. En kvinna, en scarf, en plastpåse. Så många frågor.
Den totala motsatsen ja.
Följande händelse inträffade...
Jag går till en liten kiosk, väl inne står en bitter dam. Jag ser genast att detta är en halvmänniska som man inte riktigt vill beblanda sig med. Med halvmänniska menar jag att hon är hälften människa, hälften get. För vi vet alla hur sura getter kan se ut och vara.
Jag vet inte om jag ska vända i dörren eller fortsätta mot vad som kan bli en jobbig upplevelse för oss båda. Det är nämligen tydligt att hon inte vill prata med mig, lika lite som jag vill prata med henne.
Framme vid kassan drar damen den djupaste av suckar. Hon tittar på mig med sina halvöppna getögon: "MMmmm"
Jag tänker...är detta hennes sätt att hälsa och fråga vad det får lov att vara på getspråk.
Jag sväljer tungt och pressar fram följande fras: "Röda Prince tack"
Då blir det hus i helvete då damen höjer rösten flera lägen och bräker: "LEGITIMATION!"
Inget mer. Bara legitimation.
Det blir tyst...jag är i chocktillstånd efter detta utbrott.
Jag fumlar i plånboken efter mitt leg som intygar att jag är över 18 år...ja för det är ju just så gammal man ska vara för att få köpa cigaretter.
Skakig på handen är jag då jag överlämnar min legitimation till damen/geten.
Hon tittar inte på mig, verkar äcklad av min blotta existens.
Hon granskar bilden, årtalet i vad som känns som en evighet. Men getter är ju inte så bra på matematik så jag behåller mitt lugn.
"Det va ju precis det" utbrister hon i nu vad som tycks vara en snäppet gladare ton. Hon trodde visst hon hade mig i sitt grepp där ett tag. Att hon vunnit. Att hon skulle sätta dit detta flickebarn.
"Precis?" tänker jag. Jo som sagt, getter är ju inte så bra på matematik...ännu en tes som bevisats genom denna upplevelse.
Jag tar mina cigaretter, tackar så mycket för besväret och lämnar kiosken med en känsla av oro och obehag.
För detta va obehagligt.
Hon borde gå charmkurs...alternativt getkurs.
Gammelsvensk.
Allt börjar på F....
1. Vad heter du? Frida
2. Ett ord på fyra bokstäver: Fyra
3. Flicknamn: Frihetsgudinnan
4. Pojknamn: Fantomen
5. Yrke: Frimärksslickare
6. Färg: Flytningsgul
7. Klädesplagg: Fleecefluga
8. Mat: Frikadeller
9. Sak i badrummet: Fjäderfä
10. Plats/stad: Flyktingförläggning
11. En orsak att vara sen: Förseningar
12. Något man skriker: Fanatiska foster!
13. Film: Fäbojäntan
14. Något man dricker: Flytande föda
15. Band: Flamingokvintetten
16. Djur: Forntida flatlöss
17. Gatunamn: Flanellvägen femtiofem
18. Bil: Feskarbilen
19. Sång: Flyg fula fluga flyg
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Fårfäktning
Spindel, spindel på väggen där....
Nog om det...jag sitter mätt och belåten i soffan varpå jag ser något i ögonvrån...snabbt blickar jag tillbaka och ser något fasansfullt. Ja, jag ser en spindel...
Ögonen tåras, jag börjar svettas ännu mer (om det nu va möjligt) och tar mig snabbare än vinden ut i trapphuset. Där sätter jag mig i fosterställning (vanligtvis ligger man ju i fosterställning men i detta fall blev det en sittande variant). Jag tänker, hur ska jag lösa detta? Hur i hela världen ska jag kunna möta denna olycka på bästa möjliga sätt?
Jag är inte bara rädd för spindlar...jag har den sjukaste spindelfobi som man bara kan ha. Jag kan inte se dom på bilder, tv eller sådana leksaksspindlar i gummi. Bara ordet spindel får mig att rysa...
Jag sitter i trapphuset, för en monolog med mig själv, terapi..."du är större än den, du är starkare"
Jag känner att gråten är på väg...ska jag hämta Denilly så han kan ta bort spindelhelvetet?
Jag resonerar som följande (fortfarande svettig, sittandes i fosterställning, lite lätt vaggande fram och tillbaka)...jag måste klara det här. Jag är självständig och stark...ja dessa ord upprepar jag tyst för mig själv medan jag försöker ta mig upp från betonggolvet.
Jag måste se fienden i vitögat, jag måste förgöra den på egen hand...eller rättare sagt, med eget hushållspapper.
Jag samlar mod, samlar krafter jag inte trodde jag hade...smyger på tå in i lägenheten igen...där inne sitter den.
Genom att hålla ett behörigt avstånd kan jag ta mig in i rummet...följande kommentar kommer ur min mun: "Herr spindel, kan du vara snäll och lämna min lägenhet på egen hand"
Nu tänker ni att det är ju ren och skär galenskap att prata med en spindel men jag fann det lite lättare att ändå fråga om han kunde avlägsna sig frivilligt så slapp ju liksom jag göra mig besvär.
Spindeln svarar naturligtvis inte...han rör inte sig ur fläcken heller för den delen. Jag tror mig även se ett hånleende från dennes sida...detta kan ha varit inbillning men jag tror bestämt på att det va ett hånleende jag såg.
Spindeln såg min rädsla, såg min fruktan och hånlog.
Så här får det bara inte gå till så utan att tänka hämtade jag, ja det va säkert 34 pappersark, vilka jag tryckte mot väggen där spindeln satt...
Det kom blod...tårarna och svetten fanns redan, representerade av mig...
Nu ler du inte längre din jäkel sa jag till vad som fanns kvar där i pappersarken...nu ler du fan inte längre.
Tips för morgontrötta...
Låt mig då dela med mig av en förträfflig metod till ett garanterat kvickt uppvaknande...detta fenomen stavas K-U-D-D-K-R-I-G...
Detta låter kanske som en väldigt konstig och inte alls särskilt passande idé, men hör upp...
Fatta en kudde, eller så många som du kan hålla i dina klor samtidigt....tänk också på att du ska kunna få tillräckligt med kraft för att kunna utdela ultimata slag. Inta position...denna del är valfri och bestäms av utövaren själv.
Får jag komma med en rekommendation...sätt dig på din motståndare. På detta vis signalerar du att det är just DU som har makten (utförs med fördel om din motståndare inte riktigt vaknat än och därmed inte är beredd på vad som komma skall).
Sedan är det bara att slå, slå för glatta livet...slå som om det inte finns någon morgondag...(med mjuka harmlösa kuddar naturligtvis, för att undvika livslånga skador som i sin tur leder till men för livet)
Poängen är att det ska vara roligt, det ska vara en kamp...adrenalin ska flöda, vinnarintstinkten ska infinna sig...målmedvetenhet gott folk, målmedvetenhet.
När du nu vunnit denna kamp (som du kommer göra om du överumplar din motståndare) så kommer ni båda befinna er i vaket tillstånd...men på olika vis då. Du som startat själva matchen kommer få höjt självförtroende efter en klockren vinst...förloraren kommer att känna ett starkt hämndbegär...två olika men underbara känslor med andra ord som kan bli räddningen på en annars grå och trist dag. Det finns nog inget bättre sätt att vakna på än just detta...så med detta tips, från mig till er, säger jag nu godnatt och hoppas på många kuddkrig runt om i landet i morgonbitti.
Kuddkrig: för ett sunt och friskt uppvaknande...
Bloggingqueen...den va otippad.
I morgon är den första riktiga dagen som man kan kalla mig och Denilly för grannar. Detta ska ju självfallet firas med en tur på staden...dagtid alltså.
En enkel förklaring kanske skulle vara på sin plats här gällande Denilly. Han heter ju naturligtvis inte så, han har ett högst vanligt namn det vill säga Dennis Fredriksson. Jag kallar honom Denilly, Denzel eller eventuellt Teddybjörnen Fredriksson emellanåt...särskilt det sistnämnda är han förtjust i men det är så jobbigt långt. Kärt barn har många namn heter det ju...Denilly är från landskrona och han är tuff...det är ju allmänt känt att stenhårda pågar kommer från landskrona, det har vi lärt oss av svenska akademien...
Tillbaka till morgondagens äventyr...vi ska som sagt ta en runda på staden, Denilly skulle införskaffa tavlor till sin nya lya men nu har han tagit tillbaka denna önskan.
Vi ska ner där i allafall...väl nere ska vi köpa vin, peka på folk, leta efter seriösa biroller till vår "grannar" serie samt dricka fanta utan is. Sen kommer jag vara trött och vilja gå hem. Det kommer Denilly också vilja, han gör alltid som jag säger. Jag är hans kung, han är min prinsessa.
Under hela vistelsen på staden kommer jag upprepa följande fras "du har knäckt mig"... med detta menas inte att han knäckt mig rent psykiskt utan fysiskt då han tvingade mig flytta hela dagen. Bildligt talat nu...jag tror jag har flera småfrakturer i hela kroppen, ja det är så det känns. Så gnälla kommer jag göra...hela dagen i morgon, vi ska ha det så trevligt så.
Väl hemma igen, jag gissar på att jag kommer stå ut i ungefär en timme, så blir det kanske lite tid över för tvspel...jag ska få (låna) hans playstation. Då ska vi spela om pengar, stora summor.
På kvällen, närmare bestämt klockan åtta, kommer lilla rara söta anna. Då ska vi dricka vin, livets dryck.
En sväng på staden, nattetid, ska också hinnas med. Det kommer bli lugnt och städat för jag vet mina gränser och håller alltid en jämn och bra nivå...här tar vi en paus för garanterad skrattattack ja...
Ska försöka mig på att göra en omelett i morgon, låg och funderade på det innan...det kan väl inte vara så svårt att slänga ihop? Återigen, ni som känner mig vet ju att jag inte är någon talang i köket...inte ens duglig.
Jag återkommer med information om spektaklet senare...om ni inte hinner läsa om eventuell eldsvåda i tidningen först vill säga...
Flytten från helvetet
Vad är detta spektakel då likamed? Jo, just det, flytten från helvetet. Till råga på allt står inte flyttbilen parkerad utanför porten direkt, nej nej, den står 2000 meter bort...inte riktigt men nästan.
Jag står utanför porten, tittar upp och tänker att detta kan nog bli den jobbigaste dagen i historien. Dit upp ska jag GÅ! Upp och ner, upp och ner. Ni som känner mig vet ju att min favoritsyssla inte direkt innefattar någon form av träning överhuvudtaget.
Och detta mina vänner, det va träning på högsta nivå. Nu kanske ni tror att jag trippade lätt på mina små flicketår, trappa upp och trappa ner. Att jag gled likt en sommarvind ner för dessa trappor med ett leende på läpparna.
Själva upplevelsen var inte så. Den va inte så alls, detta va en fantasi.
I själva verket höll jag på att dö bara av att gå upp för trapporna första gången, utan något att bära...jag bar bara mig själv, kläderna jag hade på kroppen och en liten väska fylld av värdesaker (läs: cigaretter, en krona eller två och lypsyl). Bara detta va ju traumatiskt i sig.
Väl inne i lägenheten drar jag en hastig blick över det lilla rummet....jag tänker att nu dör jag.
Tog första kartongen i mina små tassar och börjar färden neråt. Och det va smärtsamt, så oerhört smärtsamt. Varenda kroppsdel värkte från första sekund. Jag tänkte att om det är såhär jag ska lämna detta jordeliv så hoppas jag innerligt att jag hinner ringa min mor innan det sker.
Fantasin var ju som sagt att jag skulle glida ner smidigt med låda efter låda, så va inte fallet. Jag kämpade, jag svettades, jag blödde och jag tog i med livet som insats.
Efter två rundor kände jag att nu fick det vara nog....det va det inte. Det skulle bli värre, mycket värre.
Benen vek sig, jag grät likt ett barn...sedan satte jag mig ner och blev trotsig.
Men hör och häpna, jag tog mig igenom denna flytt från helvetet. Detta resulterar i att jag nu kan dela med mig till er av denna fruktansvärda upplevelse. Jag överlevde!
Nästa gång någon ska flytta, ring inte mig...ring flyttbusters...
Zoombie
Så känner jag mig just nu. Upp i ottan ska man i dag, klockan är bara nio. Är inte van och därmed mer död än levande.
Anledningen till min tidiga uppstigning kan man ju då undra?
Jo, jag ska vara flytthjälp idag...precis hela dagen. Detta intalar jag mig själv och suckar lite tyst, men det kommer nog bara ta några timmar. Jag och Denilly ska bli grannar. Vi ska köra hans pick och pack från osby (byn som gud glömde) och hit till kära grannskapet i K-town.
Spännande? Nej.
Underhållande? Nej.
Fullkomligt underbart? Nej.
Och nu refererar jag naturligtvis till flytten...för att vi ska bli grannar känns ju högst beteydelsefullt. Vi ska köra en remake på den gamla serien "grannar"...spela in våra liv i en modernare tappning, för att senare sälja materialet till högstbjudande. Några intresserade redan nu? Först till kvarn säger jag bara.
Det kommer bli underhållning på hög nivå. Men vi kommer mest filma hos Denilly...jag diskar för sällan och glömmer i bland att gå ut med soporna. Sådant beteende får ju inte nå ut till allmänheten.
Nu sitter jag här och smider planer, eller skriver manus skulle man också kunna kalla det. Missa inte: "Denilly and friggles: Grannar, tokar och fullständigt oförutsägbara" Dramatik, action, våld...ja allt kommer ingå i denna fantastiskta serie. Först till kvarn som sagt.
Doftar det succé? I mina öron gör det.
Sömnlös in K-town
Det här med att räkna får...vem gör egentligen det när de inte kan sova? Och varför just får? Av alla djur i vår herres hage kan ju inte fåren vara de mest ultimata att räkna. Tänk så jävla mycket får det finns. Vore det inte lättare att räkna något typ utrotningshotat djur? Då kommer man ju i alla fall till ett slut. För tänk om man somnar mitt i själva fårräkningen så att säga, måste jag då börja om nästa natt där jag slutade? Och om jag inte kommer ihåg var jag va då? Vad fan gör jag då? Ja just det, hädanefter, om jag mot förmodan skulle få för mig att räkna ett djur så blir det sibiriska tigrar. De finns det väl inte så gott om här i världen? Eller fan, enligt google finns det cirkus 27000, där sprack det. Hädanefter ska jag i stället räkna...tadadatatataaaa....ringsvansade lemurer. Det låter alldeles förträffligt.
Michael Jackson är dead
Hm, Jackson? Jackson? Låt se, hur minns vi denna man(?!) i livet?
•1. Mitt första minne va nog när mamma påpekade att hon sett honom live då jag såg honom på tv. Jag va inte gammal då och förstod inte varför min mor fann en man med en glittrig handske så fascinerande.
•2. Låg/mellanstadiedisco. Alla dansade tryckare till heal the world, de kasade runt där på dansgolvet i salen och pojkarna höll flickorna lite diskret om baken för att testa gränserna. Jag? Jag satt på golvet och åt banana skids och drack vira blåtira. Fina tider det, tack herr Jackson.
•3. 90-tal, hos mormor. Vi tittar på tv och herr Jackson är på nyheterna, anklagad för att ha antastat en pojke. Den svenska översättningen lyder (Jacksons egna ord): Han anklagar mig för att ha rört hans lem (något va det i alla fall, jag vet att lem va inblandat). Jag frågar mormor lite försynt "mormor, vad betyder lem?" Mormor byter tv-kanal.
•4. Jag ser Thrillervideon och blir skiträdd, kan inte sova på natten. Nu tror ni kanske att det är Michaels förvandling till odjur som skrämmer mig? Nej, jag inser plötsligt att snubben har kvinnoröst. Det, gott folk, det är obehagligt och skrämmande.
•5. Vi tar ett skutt till 2009. Minnena tog liksom slut och så gjorde även herr Jacksons liv. Tack för minnena jag ändå fick i min barndom, R.I.P.
Kontaktannons
En tanke slog mig plötsligt, hur skulle det vara om man skrev en extremt ärlig sån där kontaktannons. Ni vet, när man ska träffa någon...om man skulle ta bort alla typiska "tycka om saker" såsom långa strandpromenader och annat trams...min hade nog sett ut på följande vis:
Finnes: Flicka/tjej/kvinna...eller ja, jag har i alla fall ett kvinnligt kön. Bor i en sliten etta på några ynka kvadrat där taket håller på att falla in. Har instabil ekonomi, röker, dricker, tränar inte. Hade en katt som jag fick ge bort till mina föräldrar, den officiella förklaringen var att hon inte trivdes i det trånga utrymmet...det va alltså katten det va synd om. Sanningen är att jag inte vill bli förknippad med en patetisk singel som lever med sin katt likt den galna kvinnan i Simpsons som kastar katter och talar osammanhängande. För övrigt har jag dåligt temperament, tänder lätt till...tycker inte om att lyssna på andras problem i för stor utsträckning och jag är sämst på att bevara hemligheter. Romantisk är jag inte heller och jag uppskattar inte överraskningar.
Söker: En stilig, lång och mörk man. Han ska vara skitsnygg och skitsmart och inte ha ett enda fel egentligen.
Finns det någon chans? Njaee, tveksamt. Tack för mig.
Frida heter jag
Blogg, 2000-talets it-grej. Jag skapade en blogg för snart ett år sen, i den har det blivit 2 inlägg sen dess...inte bloggstyle vill säga. Tydligen ska man skriva oftare än så? Nu gör vi ett nytt försök då, ett försök att förmedla lite mer av min fantastiska(?!) tillvaro.
Jag fick ett störtroligt sms innan, som jag så ofta får, av Denilly...han kan vara en av Sveriges roligaste personer, om inte den roligaste. Följande text kom till mig via ett pip i mobilen:
"Jag ska ha tre katter, de ska heta Frida 1, Frida 2 och Svea. Jag ska behandla dem som ett fint soffbord, dvs. torka av dom en gång i veckan och låta dem bära dukar. Sedan ska jag vila mina fötter på dem ibland".
Jag skrattade gott i exakt 3 minuter, varken mer eller mindre, varpå jag slutade abrupt då jag kom att tänka på mina stackars arma grannar. Jo ni förstår, väggarna här är tunnare än ett överkört, platt djur (roadkill för oss som vill vara lite internationella). Jag tänkte, oj...vad tänker grannarna egentligen. Den tanken försvann lika snabbt som den besökte mig och jag skrattade gott i exakt 3 minuter till, varken mer eller mindre.
