Operation: Frida
Idag skulle jag plocka ut min p-stav och sätta in en ny. Två timmar innan skulle jag sätta på ett bedövningsplåster som skulle lindra smärtan när barnmorskan senare skulle skära i mitt skinn. Innan ankomst knep jag mig själv i armen för att försäkra mig om att bedövningen kickat in, det hade den. Jag var sjukt nöjd med min insats eftersom jag sist gjort helt fel och var tvungen att sätta in skiten utan bedövning.
Väl inne i rummet berättar jag historien om "hur dum jag var som satte plåstret fel sist", såväl jag som barnmorskan skrattar gott och påpekar vilken smärta jag kände sist jag var där. Vad jag inte visste då var att denna gången skulle det bli mycket, mycket värre.
Jag lägger mig på britsen, drar upp tröjan och ler nöjt mot barnmorskan. Visar att jag fattat grejen denna gången. Hon tittar förvånat på min arm och tycks inte riktigt veta hur hon ska säga detta..."du har inte riktigt satt plåstret rätt denna gången heller" suckar hon.
Jag trodde hon skämtade, log lite lurigt mot henne och lät blicken tala för att nu kunde hon sluta skoja minsann. Barnmorskan behöll samma ansiktsuttryck. Hon skämtade inte. Inte alls.
Hon lugnade mig med att "du är kanske lite bedövad" och i nästa sekund ser jag skalpellen komma mot mig. Jag tänkte att det går nog fort, jag är stark, jag står ut med att bli skuren i utan bedövning. Jag är stencool, har skithög smärtgräns och har säkert upplevt värre smärta.
Sen snittar hon upp min arm, gräver och skär som om jag vore nersövd. Och hon håller på länge. "DEN SITTER FAST LITE I DIN MUSKEL" säger hon nervöst medan hon undrar om jag är ok samtidigt som hon fortsätter att snitta mig i evighet. Jag var inte ok med detta.
Jag kan säga såhär...från och med nu har jag all respekt i världen för folk som blivit snittade med skalpell och skurna i armen utan bedövning. Det hade jag inte innan. Men nu har jag. Rikligt med respekt.
Okej, detta var ett seriöst inlägg till skillnad från de flesta andra men jag var bara tvungen att skryta om att jag faktiskt klarade det. Även om jag grät inombords. Men det såg ingen.
SNITT snatt snut så var Fridas operation slut.
Väl inne i rummet berättar jag historien om "hur dum jag var som satte plåstret fel sist", såväl jag som barnmorskan skrattar gott och påpekar vilken smärta jag kände sist jag var där. Vad jag inte visste då var att denna gången skulle det bli mycket, mycket värre.
Jag lägger mig på britsen, drar upp tröjan och ler nöjt mot barnmorskan. Visar att jag fattat grejen denna gången. Hon tittar förvånat på min arm och tycks inte riktigt veta hur hon ska säga detta..."du har inte riktigt satt plåstret rätt denna gången heller" suckar hon.
Jag trodde hon skämtade, log lite lurigt mot henne och lät blicken tala för att nu kunde hon sluta skoja minsann. Barnmorskan behöll samma ansiktsuttryck. Hon skämtade inte. Inte alls.
Hon lugnade mig med att "du är kanske lite bedövad" och i nästa sekund ser jag skalpellen komma mot mig. Jag tänkte att det går nog fort, jag är stark, jag står ut med att bli skuren i utan bedövning. Jag är stencool, har skithög smärtgräns och har säkert upplevt värre smärta.
Sen snittar hon upp min arm, gräver och skär som om jag vore nersövd. Och hon håller på länge. "DEN SITTER FAST LITE I DIN MUSKEL" säger hon nervöst medan hon undrar om jag är ok samtidigt som hon fortsätter att snitta mig i evighet. Jag var inte ok med detta.
Jag kan säga såhär...från och med nu har jag all respekt i världen för folk som blivit snittade med skalpell och skurna i armen utan bedövning. Det hade jag inte innan. Men nu har jag. Rikligt med respekt.
Okej, detta var ett seriöst inlägg till skillnad från de flesta andra men jag var bara tvungen att skryta om att jag faktiskt klarade det. Även om jag grät inombords. Men det såg ingen.
SNITT snatt snut så var Fridas operation slut.
Kommentarer
Postat av: Flo AlterSchwede
Tough girl!
Trackback
